Länk till digitalt minnesrum: https://www.klarahill.se/delta-begravning/minnesrum/#/Case/773422
Somliga texter borde aldrig behöva bli skrivna. Detta är en sådan.
Vår finaste vän och träningskompis Danielle har den 16 mars 2022 somnat in efter en tids sjukdom. Saknaden är enorm och tomrummet omöjligt att fylla.
Danielle var en verklig eldsjäl inom SBK Malmö. I samband med Bruks-SM år 2015 var hon funktionär och gjorde där ett verkligt hästjobb, och i samma veva var hon klubbens sekreterare under flera år. Dessutom var hon på senare tid sammankallande i valberedningen, och framför allt höll hon mängder av kurser för såväl nyblivna som mera rutinerade hundägare. Hon hade alltid många bollar i luften – ibland även rent fysiskt, och då kom det oftast en glad och lurvig schäfer farande efter dem.
Allra mest brann hon för specialsök, och ledde ett flertal eftertraktade prova-på-kurser samt lite längre nybörjarkurser i denna nya bruksgren. Den som hade turen att få en plats i hennes kurser blev inte besviken. Danielle var instruktören som alltid gav lite extra; alltid kunnig, lugn, tydlig och pedagogisk, och hon hade en enastående förmåga att se varje individ – hund såväl som människa – och anpassa undervisningen för var och en. Ett talande exempel är hennes sätt att lösa ”problemet” med en hund som blev väldigt stressad under en prova-på-kurs i klubbstugan. När det inte funkade där, erbjöd sig Danielle att komma hem till ekipaget ifråga och ge privatlektioner, ”för de har ju också betalt kursavgiften”. En vänskap föddes och hund och matte är nu sedan länge medlemmar i träningsgruppen för specialsök. Danielle var mycket mån om att alla skulle vara med, och hennes talang för att skapa sammanhållning och laganda är en starkt bidragande orsak till att vi i träningsgruppen blivit ett så sammansvetsat gäng.
När vi som ingår i Specialsökgruppen pratade om hur var och en vill beskriva Danielle, är det några ord som ständigt återkommer: inspirerande, engagerande, inkluderande, stöttande och uppmuntrande. Oavsett hur dåligt det gått under ett träningspass (eller en tävling, för den delen) kunde hon alltid hitta och lyfta fram det som faktiskt gått bra – och det är ett helt ovärderligt stöd för en nervös nybörjare. Vad som kunde göras bättre eller annorlunda fick man alltid konkreta tips om, framförda på hennes vanliga vänliga vis och gärna med en humoristisk knorr. Hon hade en härlig humor i alla lägen, och hon skrattade alltid med folk, aldrig åt dem. Ibland gav Danielle sina vänner små överraskningar, som till exempel när hon blivit inbjuden av en träningskompis för att berätta om specialsök på keeshond-rasklubbens möte. Gissa om träningskompisen blev paff när det var hon och hennes hund som utgjorde fotoillustrationerna i Danielles hela PowerPoint- presentation!
Vi kommer att sakna Danielle enormt som läromästare och träningskompis – men allra, allra mest kommer vi att sakna henne som vän. Hon var rolig och inspirerande även utanför hundträningen, alltid mycket gästvänlig och man kände sig varmt välkommen hos henne på en fika, ett glas vin eller en middagsbjudning. Till henne kunde man alltid höra av sig med frågor, tankar eller bara för att prata om lite allt möjligt. Det var lätt att bli vän med Danielle, och därefter alldeles självklart att fortsätta vara det. Hon hade en unik förmåga att få dig att känna att hon hemskt gärna ville ha just dig som vän. Och din hund, förstås. Och dina barn. Och tja, varför inte hela din familj? ”Det är kul med människor”, sa hon vid flera tillfällen. En episod som visar på vilken sorts vän Danielle var, är följande: En träningskompis systers hund blev akut sjuk och behövde komma till veterinär. Någon bil fanns inte att få tag på i familjen. Men naturligtvis svarade Danielle ja på frågan om hon kunde hjälpa i nödläget. Hon hoppade in i bilen, hämtade kompisen, systern och hunden och skjutsade dem till djursjukhuset. Att det var på självaste nyårsafton var helt ovidkommande.
Det känns fruktansvärt orättvist och outsägligt tungt att finaste Danielle har ryckts ifrån oss så tvärt och alldeles, alldeles för tidigt. Engagemanget i klubben och specialsökgruppen fanns kvar ända in i det sista. För bara några veckor sedan la hon upp ett meddelande på gruppens Facebook-sida, om att vi inte skulle missa att gruppen har kaninhålfyllardag nån gång i september, och vi chattade om att vi andra skulle jobba medan hon satt i en solstol och hade det gott. Sorgligt nog blir det ju inte så. Men Danielle kommer alltid att finnas med oss ändå, i våra tankar och i våra hjärtan.
Nu står hon nog i solskenet på en strand nånstans, med sitt långa hår uppsatt i en tofs, kopplet runt axlarna och säkert några små kongbitar i ena västfickan. Och ute i vattnet står hennes älskade Alipex och väntar på att hon ska slänga ut den gula bollen en gång till.
Vila i frid, kära Danielle.
Vi har varit med om dig.
Vi kan aldrig förlora dig.
/alla dina vänner i Specialsökgruppen